Det talas för mycket om pengar i skogen och för lite om känslor. Missförstå mig inte. Det handlar om landets viktigaste exportnäring. I många län är minst vart femte jobb knutet till skogen. Och det är klart att virkespriserna har betydelse för alla som äger skog. Men ändå… Bland träden finns något som inte låter sig fångas av plånboken.
I och för sig är det inte konstigt att mycket handlar om siffror. De är konkreta, tydliga och viktiga. Under många år som journalist, med skogsnäringen som arbetsfält, har det blivit många analyser och ekonomiska jämförelser. Och så måste det vara. Ekonomin är betydelsefull, men den är inte allt. Det finns faktiskt siffror på det också! Flera forskare har intervjuat skogsägare och frågat vad de tycker är viktigt med ägandet. Resultaten blir ungefär desamma. Inte oväntat rankas virkesinkomster och ekonomi högst, men strax därefter kommer en massa andra värderingar som är nästan är lika viktiga:
Glädjen av ägandet i sig, jakt, friluftsliv, att förvalta ett arv och föra något över till kommande generationer. Med andra ord kan man säga att skogen är något av en livsstil.
På sätt och vis påminner det om att skaffa en såg och förädla virket själv. Argumenten hemma vid köksbordet handlar regelmässigt om kalkyler, hur mycket billigare det blir att förädla den egna råvaran. Och så kan det förstås vara. Men egentligen handlar det ofta om något annat. Känslan av att göra något konkret med sina egna händer. Och det är nog så viktiga skäl.
För många av oss fylls vardagen med abstrakta problem och arbetsuppgifter. Trä är raka motsatsen. Det är handfast, konkret och verklighetsnära. Det luktar gott, det är skönt att ta på, det väcker känslor och det har oändliga möjligheter att förädlas till olika konstruktioner. Som passionerad hobbysnickare är jag väl förtrogen med den där känslan att först tänka ut en konstruktion och därefter förverkliga den. Med en vardag framför datorn är det skönt att göra något med händerna. Ja, det är närmast helande för själen att fundera på olika detaljlösningar innan man somnar på kvällen och kunna förverkliga projektet nästa morgon.
Poängen är att det handlar om trä, skog och känslor. De är en positiv drivkraft bakom glädjen att förädla eget virke, snickeriprojekt och livet på skogsgården. På tidningen Skogsägaren, där jag nu arbetar, brukar vi tala om skogsägandet och skogsgården som en livsstil. Den låter sig inte bara fångas i siffor. De kan förstås vara en hjälp på vägen, men i värsta fall blir de inbillade bromsklossar. Därför får vi inte bara tala pengar och siffor, utan också vara lyhörda för allt det andra som finns där bland träden.
Pär Fornling,
chefredaktör Skogsägaren
